Tentakel

När jag var barn hade vi aldrig mycket pengar. Familjen klarade sig, vi fick mat och böcker och leksaker – men vi reste till exempel aldrig vare sig långt eller ofta . Så småningom växte jag upp och började lyssna på musik. I det lotteri där man som tonåring väljer subkultur blev jag hårdrockare, för det var vad många av mina polare hade blivit.

Jag var fortfarande inte direkt rik. Därför konsumerade jag mycket musik via blandband som jag spelade av mina polare och upptäckte inte så himla mycket ny musik. Jag levde i villfarelsen (det vet jag nu) att allt utom hårdrock och metal var kasst.

Tills Napster kom.

Det är det som gör att fri kultur är så himla fint och vackert. Att upptäcka och lära sig är inte längre en klassfråga. För en billig penning – eller ingen penning alls – får den som vill tillgång till Spotifys musikbibliotek. Arbetarungarna kan upptäcka allt från Rammstein till Mozart. Överklassungarna får lyssna på annat än Bach eller Da Buzz (eller vad deras föräldrar nu tvingar dem att lyssna på, i tron att de ska bli smartare). Alla vinner, inklusive musikförlagen och andra ”content providers”. Tidningshus, till exempel.

Det är därför det är så viktigt att lyssna på überhajpade Chris Anderson, som spetar upp affärsmodeller för gratis innehåll. Han är förvisso också übermarknadsliberal (kulturnihilist, kallade Copyriot honom) som skiter i kvalitet. Ändå tror jag på människors skaparkraft och nyfikenhet. Några någonstans kommer alltid vilja göra något underbart och ge bort det gratis. Så länge kanalerna finns.

Extraläsning: Chris Anderson intervjuas i Sydsvenskan, och Sofia Mirjamsdotter skriver om eventet i sin veckosammanfattning på Samesamebutdifferent.